SANDRA NORRBIN

Det som faller

Sandra Norrbin
27.05 – 25.06 2023

Vi på Kunstpunkt Lista har gleden av å presentere separatutstillingen Det som faller av Sandra Norrbin. Utstillingen viser to nye installasjoner: Det som faller, der hun har laget en romslig komposisjon av en mengde veggstøtter og Vid gränsensom består av to skulpturer formet som deformerte stupebrett.

Sandra Norrbin arbeider ofte med monumentale uttrykk hvor hun bruker både industrielle og naturlige materialer. Hun anvender gjerne det lett gjennkjennbare, men lar det vokse og endre skala. Kunsten hennes kjennetegnes av kontraster; spenningen mellom kontroll-kollaps og oppbygging-nedbryting.

Utstillingen er støttet av Norsk kulturfond, Kristiansand kommune og Agder fylkeskommune.

Takk til Holte Industri AS for lån av veggstøtter.

Foto: Tor Simen Ullstein

Det som faller

Intervju med Märit Aronsson-Towler

På Kunstpunkt Lista visar du två installationer: Det som faller och Vid gränsen. Den första består av en mängd stödstolpar som liksom håller uppe utställningsrummet. En brukar använda dem till just konstruktion av rum, och de tål ett riktigt högt tryck. Hur kommer det sig att du ville plocka in dem här?

Idén har jag burit med mig i många år. Jag inspireras ofta av det som sker i det offentliga rummet, och blev en gång när jag gick längs gatorna i Oslo stående länge för att titta på en grop som var grävd rätt ner i en gata. En slags ramkonstruktion med liknande stolpar som de jag har här i rummet var monterade horisontellt för att förhindra att jorden skulle rasa in. En känner ofta igen de material jag använder, men är kanske ovan att se dem i ett galleri. Materialet kommer vanligtvis från till exempel transport- och byggindustrin, och är inte tillverkade för att synas utan för att bara fungera. Jag gillar det estetiska uttrycket som ren funktionalitet ger, och det är just materialets funktion som jag låter mig ledas av när jag arbetar. För mig handlar det gärna om flera saker samtidigt. På en formal nivå så jobbar jag med att definiera rummet med hjälp av stängerna. En kan säga att jag komponerar en tredimensionell teckning i samspel med stålet, rummets fyra väggar och inte minst volymen mellan dem. Samtidigt som det är en konkret tillnärmning till det fysiska rummet så speglar det ett inre rum. Kropp, psyke och rum hänger ju ihop. Det ligger dessutom i språket. En pratar om huskroppar, som håller sig uppe och bryts ner. Eller får hjälp av sådana här stödstolpar som ett slags protes eller korsett när muskulaturen har kollapsat.

Du har även tagit med dig stupebrett ut till havgapet. Berätta om dem!

Ja, det är ett par deformerade stupebrett som alltså har mist sin ursprungliga funktion och intagit en ny. I formen kan de påminna om kroppens position i ett hopp. Det ena faller rakt ner, och för mig uttrycker det den svindlande känslan som en kan ha i väntan på hoppet. Det andra rullar tillbaka mot den som ska hoppa, och i den situationen är det möjligt att ångra sig och vända. Jag önskar att skulpturerna och väggarna ska upplevas som en enhet. Som att hela rummet intar det där tillståndet innan själva hoppet. Därför valde jag att måla dem vita. De har fått titeln Vid gränsen. 

Du arbetar väldigt rumsligt, och vill gärna få fram ett ryddigt och starkt uttryck. Men blir det för ryddigt så dör det ju. Kan du säga något om den balansgången?

Ja, mitt formspråk är minimalistiskt, samtidigt som jag vill att betraktaren ska känna på ett motstånd. När jag jobbar så handlar det om ett dynamiskt samarbete mellan mig, rummet och materialet. Det är intuitivt och inte planerat i detalj på förhand. När jag jobbar på det viset så får installationen en vital direkthet. Jag tror att vi har inbyggda individuella kompositioner, så det kan vara svårt att sätta fingret på vad det är som gör att det fungerar. För mig känns det i hela kroppen när kompositionen sitter. Jag gillar utmaningen att skapa liv i ett till synes dött material. Genom rytmiska repetitioner och oväntade förskjutningar så uppstår ett dynamiskt uttryck. Jag försöker jobba mot logiska impulser, jag tror det är något där som kan ringa in det du menar. Alltså att nonchalera gränser och förutfattade meningar om riktig komposition. Det får gärna bli ogreppbart. Det tänker jag att en kan överföra till ett samhällsperspektiv; för vad sker när en inte passar in i ett system?

När installationen med stålstolpar visar på konstruktion och styrka så visar stupebrettene på total kollaps?

Jag gillar att maxa kontrasterna. Det är nästan alltid det mina verk handlar om; kontroll-kollaps och uppbyggning-nedbrytning. Stålstolparna kan man lita på, de är starka och håller en upprest. Men stupebrettene har gett upp, och det kan ju vara en befrielse att släppa taget och låta sig falla.

Du går ofta igång på idéer som verkar omöjliga eller som i alla fall bjuder på stort motstånd. Varför är det så?

När jag utmanar mig själv så blir jag nollställd och fullkomligt fokuserad. Jag når en punkt där jag samlar all min kraft i ett arbete som känns meningsfullt, och jag tror att det är då jag tydligast kan nå andra människor med det jag gör. Det är i grunden därför jag jobbar med konst.

Sandra Norrbin (f.1976 i Vadstena, Sverige) bor og jobber i Kristiansand. Hun er utdannet ved Gerlesborgsskolan i Stockholm og Kunstakademiet i Trondheim, og har hatt soloutstillinger på for eksempel på Kristiansand Kunsthall, Akershus Kunstsenter (Lillestrøm), Krognoshuset (Lund), SOFT galleri (Oslo) og Lautom Contemporary (Oslo). Hun har deltatt på en rekke gruppeutstillinger, og har laget flere prosjekter i offentlig rom, blant annet på Oslo S, i Tøyenparken (Oslo), Porsmyra Barnehage og Sverresborg skole, begge i Trondheim. For tiden har hun treårig arbeidsstipend fra Billedkunstnernes Vederlagsfond og er aktuell med et bestillingsverk for Kunstsilo og som leder for Lagmannsholmens kunstlabb, et stedsutviklingsprosjekt i Kristiansand.